Ögonen!

Dom ögonen fick mig att ryssa av välbehag, stora, härligt djupa och blå.
Jag föll in i dess rymd. Jag älskade att se dem, känna glädjen av de vackraste ögonen som vilade i lugnt sammtycke på mitt ansikte. Värmen och kärleken från dess underbara linjer.

Nu är de ögon två brunnar av tomrumm och saknad, jag vågar inte se i dem längre....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0